Hel och bruten
Hallå...
Showen var ju i helgen. Just nu lider jag av sömnbrist men det är det fan värt!
I söndags var det purning vid halv sex för sminkning och hår, skulle göra mat och lite sånt innan jag skulle sticka också. Kom till Konserthuset vid åtta tiden och då satt allt igång! In och utgång, och två genrep på raken.
Innan showen var jag så nervös att jag höll på att dö, men mest oroade jag mig för mina två solo nummer jag skulle ha under showen gång.
StreetDance - solo
PussyCat Dolls
Beyoncé vs. Lady Gaga
Michael Jackson Tribute
Striptease Aerobic
StreetDance - solo
Final
(de numren jag var med i)
Jag var så himla lycklig i söndags. Då skulle jag äntligen ut på scenen igen. Få känna den där lyckan rusa genom hela mig. Jag hade lite svårt att hålla inne mina lyckotårar men det gick.
När showen började närma sitt slut blev jag lite deppig. Jag ville ju fortsätta!
Nu såhär efteråt är jag tom liksom. Nu är det gjort. Nu har jag inte längre några träningar kvar, dansen börjar igen vid vecka 8. Jag är liksom helt tom. Vill fortsätta dansa, är trött och förkyld så det gör ju mycket det också.
Jag, som sagt innan, har svårt att beskriva hur jag känner mig när jag står där på scen och hur jag känner mig.
Min lilla Street Grupp
Ge Oss Sverige Tillbaka
Jag och Mikaela
Dansen gör mig fri. Gör mig lycklig.
Hallå!!
Hur är det med er? Här är det gött! Är skolavslutning om en timme ungefär och vad skönt det ska bli med lov. Bara kunna dansa, umgås med amilj, kompisar, Filip och bara chilla.
Igår dansade jag fem timmar, i streck. Dansen gör mig lycklig och lugn konstigt nog. Filip gör mig ju såklart ännu lyckligare.
Men dansen är en annan sak. Om jag inte får dansa så blir jag deppig och ledsen. Det är samma sak som att man inte får träna på gymmet. På dansen lämnar jag alla mina känslor och tankar på ett ställe. Det är där jag lämnar allt. Allt.
Nu är det snart jullov i alla fall! Allting har gått så sjukt snabbt! Helt sjukt! Och jag ser verkligen framemot nästa termin.
Nu ska jag börja närma mig fjärde våningen här så vi får höras senare.
När jag kommit hem sen blir det Vampire Diaries och sen nåon timmes vila innan jag sticker iväg till dansen igen.
Detta är låten vi kör till på Streetdancen.
Hur är det med er? Här är det gött! Är skolavslutning om en timme ungefär och vad skönt det ska bli med lov. Bara kunna dansa, umgås med amilj, kompisar, Filip och bara chilla.
Igår dansade jag fem timmar, i streck. Dansen gör mig lycklig och lugn konstigt nog. Filip gör mig ju såklart ännu lyckligare.
Men dansen är en annan sak. Om jag inte får dansa så blir jag deppig och ledsen. Det är samma sak som att man inte får träna på gymmet. På dansen lämnar jag alla mina känslor och tankar på ett ställe. Det är där jag lämnar allt. Allt.
Nu är det snart jullov i alla fall! Allting har gått så sjukt snabbt! Helt sjukt! Och jag ser verkligen framemot nästa termin.
Nu ska jag börja närma mig fjärde våningen här så vi får höras senare.
När jag kommit hem sen blir det Vampire Diaries och sen nåon timmes vila innan jag sticker iväg till dansen igen.
Detta är låten vi kör till på Streetdancen.
I left my head and my heart on the dance floor
Satt och tittade på showen som vi hade i våras på tvn. Den filmades in...
Och jag kan inte sluta le! Det ska bli så himla kul att komma upp på scenen igen nu i januari och det ska bli så himla kul att ha en show igen! Jag dansar ju nu 5 timmar i veckan í alla olika slags dansstilar. Jag brinner verkligen för dansen. Det är liksom det enda jag gör, om inte plugga då... Jag känner mig så fri på scenen, jag känner mig så fri när jag dansar. Jag får liksom ut alla de känslor och tankar jag har när jag dansar, för det finns ingen annan plats jag kan lägga dem på.
Det är svprt för mig att beskriva hur jag känner mig när jag dansar och står där på scenen.
Imorgon måste jag offra dansen för skolan, men det är ett måste. Jag vill så sjukt gärna dansa imorgon, men skolan går först. Jag fpr nöja mig med kvällens Michael Jackson lektion och helt enkelt stå ut tills på torsdag.
Nu är det dags för mig att sova. Sov gott allihopa!
PS: Ska försöka blogga mer nu! DS.
En av showerna på Dansakademi.
Och jag kan inte sluta le! Det ska bli så himla kul att komma upp på scenen igen nu i januari och det ska bli så himla kul att ha en show igen! Jag dansar ju nu 5 timmar i veckan í alla olika slags dansstilar. Jag brinner verkligen för dansen. Det är liksom det enda jag gör, om inte plugga då... Jag känner mig så fri på scenen, jag känner mig så fri när jag dansar. Jag får liksom ut alla de känslor och tankar jag har när jag dansar, för det finns ingen annan plats jag kan lägga dem på.
Det är svprt för mig att beskriva hur jag känner mig när jag dansar och står där på scenen.
Imorgon måste jag offra dansen för skolan, men det är ett måste. Jag vill så sjukt gärna dansa imorgon, men skolan går först. Jag fpr nöja mig med kvällens Michael Jackson lektion och helt enkelt stå ut tills på torsdag.
Nu är det dags för mig att sova. Sov gott allihopa!
PS: Ska försöka blogga mer nu! DS.
En av showerna på Dansakademi.
The dance
Det är några som har undrat lite över min dans. Varför jag tycker dans är så kul, när jag började dansa osv.
Det var väl i Täby, då jag började. Jag trivdes inte i min klass och fick inte alltid vara den jag ville vara. Så, oftast försökte jag vara någon jag inte inte var, och försökte synas på något sätt. Det var då jag bestämde mig för att dansa själv framför hela skolan, och föräldrar, på talangjakten. Men det var också innan det, genom skolteatern att det var på scenen jag hörde hemma. Jag älskade (och gör fortfarande) att stå på scen och spela teater. All den energin jag hade kunde jag få ut då. Och jag kunde få ut alla mina känslor jag inte kunde lägga på någon annan.
Jag började anmäla mig till 'Öppen Scen'' och talangjakten. Då jag dansade själv. Framför hela skolan.
Innan jag skulle gå på var jag ju självklart otroligt nervös, men så fort jag gick på, försvann den nervositeten. Men istället kom blickar från personer på skolan, som tyckte jag var dum och så himla dålig. Men nu i efterhand undrar jag varför jag tog emot dem blickarna, och inte bara skakade av dem. För det var ju de tjejerna som tittade på mig, som var avundsjuka. Att de själva inte vågade gå upp på scen och visa hela skolan vad man gick för. Kanske dåligt av mig att säga det, för självklart, det krävdes otroligt mycket mod för mig att stå där och dansa.
Jag minns den gången, veckan innan talangjakten, att jag ramlade och gjorde illa min axel. Ganska ordentligt också. Men jag gick ändå ut på den scenen en vecka senare med en smärta som inte var sig lik. Men jag dansade, för det var på scenen jag trivdes som bäst. Det var mitt ''hem''. Jag minns att jag dansade till Shakira med ''Whenever'' någonting...
Jag tror jag stod på scenen första gången när jag gick i ettan. Sedan fortsatte jag ju att anmäla mig till talangjakten, öppen scen, skolteatern osv. Men jag gick också på dans och teater utanför skolan.
Jag dansade ända fram till vi flyttade hit till Skåne. Då slutade jag. Med både dans och teater.
Och innan jag flyttade så skulle vi ha en skolavslutning i kyrkan, under vintern. Jag höll ett sådan där töntigt tal om de tre vise männen... Men ändå, jag var stolt att jag vågade göra det. Men sen hände det jag aldrig skulle hända. Några av mina klasskamrater kom fram till mig och sa ''Fyfan vad dåligt det där var!''. Att jag verkligen kunde ta emot de orden. De hade ju själva inte stått på scenen och hållit det där talet.
Och ända sen dess har jag haft ''scenskräck''. Varje gång jag skulle ha en redovisning framför min egna klass, som jag faktiskt kände, så var jag så nervös att jag skakade, och nästan inte kunde andas.
Det tog tre år innan det hände nåt. Mitt intresse för dansen fanns fortfarande kvar. Så jag anmälde mig till en dansskola som jag dansade på i ett år. Sen hittade jag Malmö Dansakademi.
Jag dansade höstterminen 2009, och var med på avslutningshowen på Palladium i Malmö.
Och innan jag skulle gå ut på scen. Jag var så rädd och så nervös. Det går inte att beskriva...
Men när jag väl kom ut och hade tagit de där första stegen i dansen, då kopplade jag av. Och var avslappanad. För det var då, det var då jag insåg efter 4 år, att det är dansen jag brinner för. Och att det var på scenen jag hör hemma.
Nu dansar jag tre timmar i veckan, men i höst ska jag dansa betydligt fler timmar och kurser än vad jag gör nu. Herregud ja!
Tänk er bara att gå i en skola med inga kompisar. Där man inte får vara sig själv, utan måste hela tiden försöka vara någon, eller göra något för att passa in. Att man mår så dåligt att man inte längre vill leva. Så kände jag... Men det har ändrats nu.
För om man hittar den platsen som förändrar en. Den platsen där man hör hemma. Den platsen där man kan skrika, hoppa, spela eller dansa ut sin energi och sina känslor.
Det är för mig på scenen. Bara ordet scen gör mig glad.
Efter showen hade avslutats så grät jag. För jag var så himla glad och lycklig. Jag hade äntligen hittat ''hem'' igen. Där jag hörde hemma. Jag gråter till och med nu.. De kommer någon tår då och då...
Jag ville inte åka hem och fortsätta i verkligheten. Jag ville stanna där på scen.
Och jag skulle strax därefter ha en ganska stor redovsining framför min klass. Då kom ju den frågan: kommer jag att klara av det? Men självklart gjorde jag det! Jag var inte alls nervös! Och både mina lärare, mina klasskamrater, men framför allt jag, var väldigt förvånad...Det är i ''spotlighten'' jag hör hemma....
Dansen är något jag verkligen gillar. När jag går dit får jag alltid något annat att tänka på...
Det var väl i Täby, då jag började. Jag trivdes inte i min klass och fick inte alltid vara den jag ville vara. Så, oftast försökte jag vara någon jag inte inte var, och försökte synas på något sätt. Det var då jag bestämde mig för att dansa själv framför hela skolan, och föräldrar, på talangjakten. Men det var också innan det, genom skolteatern att det var på scenen jag hörde hemma. Jag älskade (och gör fortfarande) att stå på scen och spela teater. All den energin jag hade kunde jag få ut då. Och jag kunde få ut alla mina känslor jag inte kunde lägga på någon annan.
Jag började anmäla mig till 'Öppen Scen'' och talangjakten. Då jag dansade själv. Framför hela skolan.
Innan jag skulle gå på var jag ju självklart otroligt nervös, men så fort jag gick på, försvann den nervositeten. Men istället kom blickar från personer på skolan, som tyckte jag var dum och så himla dålig. Men nu i efterhand undrar jag varför jag tog emot dem blickarna, och inte bara skakade av dem. För det var ju de tjejerna som tittade på mig, som var avundsjuka. Att de själva inte vågade gå upp på scen och visa hela skolan vad man gick för. Kanske dåligt av mig att säga det, för självklart, det krävdes otroligt mycket mod för mig att stå där och dansa.
Jag minns den gången, veckan innan talangjakten, att jag ramlade och gjorde illa min axel. Ganska ordentligt också. Men jag gick ändå ut på den scenen en vecka senare med en smärta som inte var sig lik. Men jag dansade, för det var på scenen jag trivdes som bäst. Det var mitt ''hem''. Jag minns att jag dansade till Shakira med ''Whenever'' någonting...
Jag tror jag stod på scenen första gången när jag gick i ettan. Sedan fortsatte jag ju att anmäla mig till talangjakten, öppen scen, skolteatern osv. Men jag gick också på dans och teater utanför skolan.
Jag dansade ända fram till vi flyttade hit till Skåne. Då slutade jag. Med både dans och teater.
Och innan jag flyttade så skulle vi ha en skolavslutning i kyrkan, under vintern. Jag höll ett sådan där töntigt tal om de tre vise männen... Men ändå, jag var stolt att jag vågade göra det. Men sen hände det jag aldrig skulle hända. Några av mina klasskamrater kom fram till mig och sa ''Fyfan vad dåligt det där var!''. Att jag verkligen kunde ta emot de orden. De hade ju själva inte stått på scenen och hållit det där talet.
Och ända sen dess har jag haft ''scenskräck''. Varje gång jag skulle ha en redovisning framför min egna klass, som jag faktiskt kände, så var jag så nervös att jag skakade, och nästan inte kunde andas.
Det tog tre år innan det hände nåt. Mitt intresse för dansen fanns fortfarande kvar. Så jag anmälde mig till en dansskola som jag dansade på i ett år. Sen hittade jag Malmö Dansakademi.
Jag dansade höstterminen 2009, och var med på avslutningshowen på Palladium i Malmö.
Och innan jag skulle gå ut på scen. Jag var så rädd och så nervös. Det går inte att beskriva...
Men när jag väl kom ut och hade tagit de där första stegen i dansen, då kopplade jag av. Och var avslappanad. För det var då, det var då jag insåg efter 4 år, att det är dansen jag brinner för. Och att det var på scenen jag hör hemma.
Nu dansar jag tre timmar i veckan, men i höst ska jag dansa betydligt fler timmar och kurser än vad jag gör nu. Herregud ja!
Tänk er bara att gå i en skola med inga kompisar. Där man inte får vara sig själv, utan måste hela tiden försöka vara någon, eller göra något för att passa in. Att man mår så dåligt att man inte längre vill leva. Så kände jag... Men det har ändrats nu.
För om man hittar den platsen som förändrar en. Den platsen där man hör hemma. Den platsen där man kan skrika, hoppa, spela eller dansa ut sin energi och sina känslor.
Det är för mig på scenen. Bara ordet scen gör mig glad.
Efter showen hade avslutats så grät jag. För jag var så himla glad och lycklig. Jag hade äntligen hittat ''hem'' igen. Där jag hörde hemma. Jag gråter till och med nu.. De kommer någon tår då och då...
Jag ville inte åka hem och fortsätta i verkligheten. Jag ville stanna där på scen.
Och jag skulle strax därefter ha en ganska stor redovsining framför min klass. Då kom ju den frågan: kommer jag att klara av det? Men självklart gjorde jag det! Jag var inte alls nervös! Och både mina lärare, mina klasskamrater, men framför allt jag, var väldigt förvånad...Det är i ''spotlighten'' jag hör hemma....
Dansen är något jag verkligen gillar. När jag går dit får jag alltid något annat att tänka på...
