Det är några som har undrat lite över min dans. Varför jag tycker dans är så kul, när jag började dansa osv.

Det var väl i Täby, då jag började. Jag trivdes inte i min klass och fick inte alltid vara den jag ville vara. Så, oftast försökte jag vara någon jag inte inte var, och försökte synas på något sätt. Det var då jag bestämde mig för att dansa själv framför hela skolan, och föräldrar, på talangjakten. Men det var också innan det, genom skolteatern att det var på scenen jag hörde hemma. Jag älskade (och gör fortfarande) att stå på scen och spela teater. All den energin jag hade kunde jag få ut då. Och jag kunde få ut alla mina känslor jag inte kunde lägga på någon annan.
Jag började anmäla mig till 'Öppen Scen'' och talangjakten. Då jag dansade själv. Framför hela skolan.
Innan jag skulle gå på var jag ju självklart otroligt nervös, men så fort jag gick på, försvann den nervositeten. Men istället kom blickar från personer på skolan, som tyckte jag var dum och så himla dålig. Men nu i efterhand undrar jag varför jag tog emot dem blickarna, och inte bara skakade av dem. För det var ju de tjejerna som tittade på mig, som var avundsjuka. Att de själva inte vågade gå upp på scen och visa hela skolan vad man gick för. Kanske dåligt av mig att säga det, för självklart, det krävdes otroligt mycket mod för mig att stå där och dansa.
Jag minns den gången, veckan innan talangjakten, att jag ramlade och gjorde illa min axel. Ganska ordentligt också. Men jag gick ändå ut på den scenen en vecka senare med en smärta som inte var sig lik. Men jag dansade, för det var på scenen jag trivdes som bäst. Det var mitt ''hem''. Jag minns att jag dansade till Shakira med ''Whenever'' någonting...

Jag tror jag stod på scenen första gången när jag gick i ettan.  Sedan fortsatte jag ju att anmäla mig till talangjakten, öppen scen, skolteatern osv. Men jag gick också på dans och teater utanför skolan.
Jag dansade ända fram till vi flyttade hit till Skåne. Då slutade jag. Med både dans och teater.
Och innan jag flyttade så skulle vi ha en skolavslutning i kyrkan, under vintern. Jag höll ett sådan där töntigt tal om de tre vise männen... Men ändå, jag var stolt att jag vågade göra det. Men sen hände det jag aldrig skulle hända. Några av mina klasskamrater kom fram till mig och sa ''Fyfan vad dåligt det där var!''. Att jag verkligen kunde ta emot de orden. De hade ju själva inte stått på scenen och hållit det där talet.
Och ända sen dess har jag haft ''scenskräck''. Varje gång jag skulle ha en redovisning framför min egna klass, som jag faktiskt kände, så var jag så nervös att jag skakade, och nästan inte kunde andas.

Det tog tre år innan det hände nåt. Mitt intresse för dansen fanns fortfarande kvar. Så jag anmälde mig till en dansskola som jag dansade på i ett år. Sen hittade jag Malmö Dansakademi.
Jag dansade höstterminen 2009, och var med på avslutningshowen på Palladium i Malmö.
Och innan jag skulle gå ut på scen. Jag var så rädd och så nervös. Det går inte att beskriva...
Men när jag väl kom ut och hade tagit de där första stegen i dansen, då kopplade jag av. Och var avslappanad. För det var då, det var då jag insåg efter 4 år, att det är dansen jag brinner för. Och att det var på scenen jag hör hemma.
Nu dansar jag tre timmar i veckan, men i höst ska jag dansa betydligt fler timmar och kurser än vad jag gör nu. Herregud ja!

Tänk er bara att gå i en skola med inga kompisar. Där man inte får vara sig själv, utan måste hela tiden försöka vara någon, eller göra något för att passa in. Att man mår så dåligt att man inte längre vill leva. Så kände jag... Men det har ändrats nu.
För om man hittar den platsen som förändrar en. Den platsen där man hör hemma. Den platsen där man kan skrika, hoppa, spela eller dansa ut sin energi och sina känslor.
Det är för mig på scenen. Bara ordet scen gör mig glad.

Efter showen hade avslutats så grät jag. För jag var så himla glad och lycklig. Jag hade äntligen hittat ''hem'' igen. Där jag hörde hemma. Jag gråter till och med nu.. De kommer någon tår då och då...
Jag ville inte åka hem och fortsätta i verkligheten. Jag ville stanna där på scen.

Och jag skulle strax därefter ha en ganska stor redovsining framför min klass. Då kom ju den frågan: kommer jag att klara av det? Men självklart gjorde jag det! Jag var inte alls nervös! Och både mina lärare, mina klasskamrater, men framför allt jag, var väldigt förvånad...Det är i ''spotlighten'' jag hör hemma....

Dansen är något jag verkligen gillar. När jag går dit får jag alltid något annat att tänka på...