Om du får mig att skratta, då ska du vara glad

Jag kom och tänka på en sak.

När vi fick Kelly hade jag ingen aning om hur kul man verkligen kan ha med den jycken.
Man får se henne växa upp från den dagen hon föddes, se hennes utveckling för varje dag som går och den dagen man får hem henne, så ser man hennes utveckling för varje dag som går. Hur hon växer, lär sig att sitta, ligga och hoppa. Blir en mer och mer uppfostrad hund som litar på en mer och mer.

Men jag visste inte att det skulle vara såhär kul! Jag skrattar minst tio gånger per dag nu, vilket jag aldrig någonsin gjort innan.
När man kanske ser en tomat ligga på golvet, man lägger den på golvet så får man se hur hon reagerar. Hon tar det som en vanlig boll, studsar direkt rakt upp i luften och börjar leka med den. Eller när man tar fram dammsugaren. Hon är så rädd för den! När man väl dammsugat färdigt och ska sätta sig ner på golvet och visa för Kelly att det är inte man själv som är odjuret, då tittar hon på en och tänker förmodligen såhär: '' jag tänker inte gå nära dig ditt odjur!
Men allt detta får mig att skratta på ett sätt som jag gör väldigt, väldigt, sällan.

Jag ska säga er en sak. Jag har en ganska ''dålig'' bakrund, och därför litar jag inte på många. Det har ingenting med min famij att göra, för de är de mest fantastiska människorna som finns. Har alltid stöttat mig. Men nej, det handlar om en helt annan sak. Det kommer dock ta väldigt lång tid och kräva ett stort mod för mig att kunna berätta det för er.
Men pga att jag kanske inte litar på alla, så har jag också svårt att ''släppa loss'' och skratta. Så väl när en person får mig att skratta så kan det vara lite svårt för mig att sluta. Jag kan få ett skrattanfall. OK, ni kanske tycker jag är jobbig och konstig som får sådana ''anfall'', men det tycker jag inte ni ska vara. För om ni får mig att skratta så ska ni vara glada. Riktigt glada. Och låt mig skratta och kanske till och med skratta med. För jag skrattar inte ofta.

Med andra ord, om ni får mig att skratta, var glada då får helvete! För vet ni varför? Jag känner mig lycklig då.

Tack!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0